Filosofins historia

En av de rikaste och viktigaste riktningarna inom historieforskningen är den som rör filosofins historia. Filosofin räknades till människans allra mest centrala efterforskningar – även om den har fått se sig omsprungen av naturvetenskapen i några avseenden är den fortfarande en prestigefylld disciplin. Kritiken mot att filosofin inte har kunnat ge samma exakta svar som vetenskapen, trots att den har haft betydligt längre tid på sig, är fortfarande relevant, men allt fler börjar inse att det kanske beror på att frågorna är så pass djupa och centrala för vår existens att dess svar är svåra att ställa på samma axiomatiska grund som naturvetenskapen. Medan det går att väga och mäta mycket inom fysikens domäner är det betydligt svårare att göra samma sak inom metafysiken, en av filosofins alla grenar.

 

Oavsett vilken inställning man har till filosofins möjligheter att besvara de eviga frågorna är det ändå något som de flesta av oss berör under en livstid. Att fundera över vårt ursprung, livets natur och var vi hamnar efter döden är allmänmänskliga funderingar som alltid har funnits där. Genom att konsultera filosofins början kan vi också se att det var den utgångspunkten som de allra första filosoferna, i antikens Grekland, hade.

 

Eftersom naturvetenskapen i vår moderna mening ännu inte var uppfunnen var den tidens filosofer mångsysslare som på ett naturligt sätt kopplade samman tankar om jordens ursprung – kosmologi – med dess funktioner – fysik och biologer – och dess egentliga substanser – metafysik. Därför gjordes inte samma distinktioner mellan de akademiska disciplinerna som vi gör i dag, vilket innebar att filosoferna hade en bred kunskap med den tidens mått mätt. Sokrates, Platon och Aristoteles brukar anses vara de största grekerna och de formulerade många av de frågor om liv och död som vi brottas med än i dag.

 

Därefter följde en lång period av intellektuellt mörker under Medeltiden. Även om det fanns en och annan ljusglimt – som St Augustinus – var det först i och med René Descartes inträde som filosofin verkligen nådde ett genombrott. Descartes, som brukar kallas för den första skeptikern, satte sig för att försöka nå en kunskapsteoretisk grund. Han kom fram till att han kunde tvivla på allt, utom det enda faktum att han själv tvivlade eftersom det skulle leda till en självmotsägelse. Han formulerade det i sina berömda ord ”Jag tänker, alltså finns jag”. På så sätt lade Descartes grunden för epistemologin, som än i dag är en av de viktigaste filosofiska inriktningarna.

Filosofins historia 1